Straffbeskatta inte bra arbetskläder i välfärden

Kläder spelar roll. Jag skulle inte vilja lämna min dotter på ett dagis där personalen hade ”uniformsliknande” kläder. Däremot tycker jag att personalen borde ha rätt till såväl arbetskläder som skyddskäder (mot smuts och stänk osv). Därför borde inte personal inom vård och omsorg behöva skatta för fria arbetskläder, även om de ser ut som ”vanliga kläder”.Jag skrev en motion om detta till Socialdemokraternas Jobbkongress och igår kväll var jag uppe i talarstolen och pratade om detta. Här kan du läsa hela motionen!

Skattelagstiftningen skapar nämligen problem på detta område. I min motion krävde jag (mycket kort och snärtigt…): Att kongressen skulle ”ge den Socialdemokratiska riksdagsgruppen i uppdrag att se över skattelagstiftningen så att den inte bidrar till att befästa orättvisor mellan män och kvinnor, kvalitetsutvecklingen inom exempelvis vård och omsorg eller viljan att öka statusen på jobb i offentlig verksamhet.”

Partistyrelsen skrev i sitt svar att de inte tyckte att skattereglerna borde missgynna viktiga välfärdsjobb och att Skatteverket borde se över detta. Jag nöjde mig med det svaret och hoppas att den kommande Socialdemokratiska regeringen (!) tar tag i detta nästa höst. Eller som jag sa: ”Partistyrelsen säger att man borde göra något åt det om det är så, och eftersom det ju faktiskt är precis så, så utgår jag från att de Socialdemokratiska riksdagsledamöterna kommer att göra något åt det!”

Omprövning på allvar

Det är en konstig känsla att lyssna på dagens kongressdebatt om välfärden. Ylva Johansson inledde (lysande) och det samlade intrycket från de flesta inlägg är på temat ”partistyrelsens förslag är bra: det viktiga är kvaliteten i välfärden och vi måste våga kritisera systemen om de inte gör det de ska”.

Många av de inlägg som idag känns självklara skulle ha blivit brännmärkta som ”högerinlägg” för tio år sedan. Omprövningen inom Socialdemokratin har skett på alla områden, och på många områden är utvecklingen tydlig och bra. Men på det här området är den helt avgörande: vi måste sluta prata om vilken skylt som sitter på huset och börja prata om vilken verksamhet som pågår innanför dörrarna. Så har det ju inte alltid varit. Socialdemokraternas förmåga att kritisera organisationer och system har inte alltid varit så imponerande. För mig är ett av de hemskaste minnena i mitt politiska liv från valrörelsen 2006.

En kväll fick en dåvarande s-minister en fråga om att Arbetsförmedlingen kritiserats för att den inte förmedlar jobb. Kritiken var ju rätt allvarlig: de flesta skulle nog anse att en av Arbetsförmedlingens huvuduppgifter är att förmedla jobb. Och kritiken förvånade inte mig: jag känner alltför många som skulle dela bilden av att Arbetsförmedlingen inte alltid är tillräckligt effektiv. Han kunde alltså ha gjort det lätt för sig. Han kunde ha sagt: ”om det finns brister måste vi göra något åt dem – Arbetsförmedlingen är för viktig för att vi ska kunna acceptera att de inte fungerar tillräckligt bra”. Så vad sa ministern?

Han var tydlig. Plågsamt tydlig. Han sa ungefär så här: ”detta handlar om högerns kritik mot Arbetsförmedlingen, de försöker bara svärta ner Arbetsförmedlingen, som gör ett bra jobb.” Det var nog den kvällen jag på allvar insåg att vi nog skulle förlora valet 2006.

Därför känns dagens debatt så himla bra. Idag blir det tydligt att Socialdemokratin menar allvar när vi säger att det viktiga är högre kvalitet i välfärden. Att vård, skola och omsorg är på dina villkor. Att innehållet är det viktiga. Därför blir jag så glad när jag lyssnar på dagens debatt.

Korridorspring och manglande av integritetstexter

På söndag fattar Socialdemokraternas jobbkongress beslut om kapitlet ”Kultur i brytningstid”. I det kapitlet finns frågorna om den enskildes integritet, hur kulturskapare ska kunna få ersättning för det de gör och hur dessa frågor ska hanteras i framtiden. Den text som skickats ut inför kongressen var inte tillräckligt bra. Det har vi i delegationen från Örebro län varit överens om och tillsammans med många andra som valts till ombud började vi genast förbättringsarbetet (särskilt Åsa Westlund har jobbat hårt med frågan). För någon timme sedan fick vi ett nytt förslag på text – och vårt arbete har gett resultat!

Lite särskilt kul var det att det nya förslaget kom nästan direkt efter Sossar mot Storebrors seminarium (Erik Laakso filmade!). Det var ett bra seminarium, bra lett av Eva-Lena Jansson med Lars Ilshammar, Erik Laakso, Ann-Catrine Brockman och Rosemarie Södergren. 

Jag har ju länge varit aktiv i denna debatt och kommer att agera även på söndag, denna gång i talarstolen på kongressen. Men det är ju inte då jobbet börjar. I denna fråga började mitt engagemang för mååånga år sedan, och inför kongressen skrev jag och några andra örebroare en motion (skriftligt förslag) om hur upphovsrätten kan moderniseras. Andra skrev motioner om att pausa all ny lagstifning som inskränker integriteten och andra viktiga frågor på detta område. Jag har skrivit mer om det tidigare.

Nu har Åsa Westlund anfört offensiven för att få bättre och tydligare skrivningar. Det tog lite argumenterande, lite korridorpratande och en hel massa andra korta och långa samtal. Och nu har partistyrelsen lämnat ut ett utkast på ny text (som återstår att putsa lite språkligt) och det visar sig att de gått flera viktiga steg i riktning mot oss kritiska ombud. I förslaget känner jag igen några formuleringar som kommer från mitt förslag och från motioner, en del kommer från Åsa Westlund och en hel del kommer från alla de diskussioner som pågått runtom i kongresslokalerna.

Jobb, jobb, jobb

Igår efter lunch invigdes Socialdemokraternas jobbkongress på Stockholmsmässan i Älvsjö. Det mesta handlar om jobben och just nu känns det som om det mesta handlar om jobb. Överhuvudtaget.

Känns som att jag inte slappnat av en stund sedan det började igår, men det är självklart inte sant. Sant är dock att det varit mycket intensivt, delvis beroende på att jag (och Elisabeth Hoikkala från Nora) hade ansvaret för området ”Fler jobb och en starkare arbetslinje”, som behandlades idag. Det innebar för det första att gårdagen, förutom fantastiska tal av Mona Sahlin och Jens Stoltenberg (och många fler!), ägnades åt att förbereda dagens diskussioner. Att prata med andra delegationer, att prata med partistyrelsens företrädare. Och sedan att fundera på vad jag skulle säga i talarstolen.

Idag har jag mestadels suttit i kongressalen och följt debatten och (försökt) hållit reda på vad alla ändrings, tilläggs, och strykningsförslag innebär och hur vi bör ställa oss till dem. Samtidigt har jag försökt hinna klart med en krönika till NA (publiceras på måndag) och lägga upp inlägg på kongressbloggen. Jag skriver därför inte mer här om vad jag sa i talarstolen idag, det kan du läsa mer om på vår gemensamma kongressblogg.

Om integritet på s-kongressen

På onsdag börjar Socialdemokraternas Jobbkongress på Älvsjömässan. Det är ingen djärv gissning att kongressen kommer att handla rätt mycket om jobben… Självklart kommer jag att ge mig in i de debatterna också (har – tillsammans  med Elisabeth Hoikkala – ett särskilt ansvar från Örebro län för avsnittet ”Fler jobb och en starkare arbetslinje” och tänker bland annat agera när det gäller tjänstesektorn).

Men en annan fråga kommer nog att engagera mig mer på denna kongress: frågan om integriteten och de mänskliga rättigheterna.

Det finns en hel del bra skrivningar både i Riktlinjerna (Socialdemokraternas inriktning för kommande fyra år) och i svaren på de motioner som medlemmar skickat in. Men tyvärr tycker jag att det är uppenbart att partiledningen försöker säga helt motstridiga saker samtidigt. Och sådant blir ju sällan bra. Det är, kort sagt, dags att sätta ner foten. Vill Socialdemokraterna vara en frihetlig rörelse som värnar den enskildes integritet och sätter mänskliga rättigheter främst eller är vi beredda att kompromissa även om sådana grundläggande frågor så fort någon säger ”illegal nedladdning” eller ”terrorhot”? Jag tror att Socialdemokratin vågar stå för en bergfast tro på individens okränkbarhet och rätten till integritet. Men för att andra ska bli övertygade om detta krävs tydligare skrivningar.

Ett antal kloka personer har skrivit en klok motion om att Socialdemokraterna ska ta ställning för ”ett moratorium för integritetskränkande politik”. Motionen behandlas (tycker jag) ganska välvilligt, för mig är inte motionssvaret problemet. För mig är det avgörande vad som står i Riktlinjerna, och där behöver formuleringarna vässas. Jag har lämnat in ett förslag på tillägg i Riktlinjerna (och kommer att yrka på det på kongressen). Så här står det i Riktlinjerna (på sidan 62, rad 21 och framåt): ”Internationaliseringen ökar behovet av samarbete mellan tull, militär och polis. I kampen mot den grova organiserade brottsligheten har rättsväsendet fått nya behövliga verktyg som buggning och preventiva tvångsmedel. Vid varje sådan lagstiftning är det viktigt att balansen mellan effektiv brottsbekämpning och integritetsingrepp är rätt avvägd.”

Det står mer, men det där stycket är centralt. Därför kommer jag dels föreslå att ordet ”behövliga” stryks. Dels för att det inte är självklart att alla de där verktygen (buggning med mera) faktiskt leder till mer effektiv brottsbekämpning. Och dels – och framförallt – eftersom ordet ”behövliga” pekar på att att exempelvis buggningslagen och FRA-lagen var riktiga. Vilket jag inte anser att de var.

Sedan föreslår jag att stycket fortsätter: ”Så har det inte alltid varit, exempelvis tvingade den borgerliga regeringen igenom FRA-lagen trots allvarliga inskränkningar i den personliga integriteten och konflikter med grundläggande mänskliga rättigheter. Vi vill verka för en öppnare och mer överblickbar process i alla frågor som berör individens rättigheter och skydd enligt Regeringsformen och Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Vi vill se en ordentlig genomlysning av de lagar som genomförts på detta område och vi kommer att verka för att kommande lagstiftning i högre grad granskas utifrån individens rättigheter och rätt till integritet.”

Jag tycker att det tillägget tydliggör att Socialdemokratin är en frihetsrörelse som väljer individens integritet före statens (och storföretagens) vilja att övervaka.

Motionerna då? Jo, jag tycker att motionen om ett moratorium är bra, men jag tror inte att den har så stora förutsättningar att gå igenom. Problemet är att ett ”moratorium” skulle innebära ett totalstopp för lagstiftning på många områden (vilket självklart är syftet med skrivningen). Det är dock, tror jag, lite väl långtgående för att en partikongress ska kunna fastslå det. Och därför tycker jag inte att det viktigaste är om motionen blir bifallen (eller ”besvarad” som nu är förslaget – innebär att man inte tar direkt ställning till kravet utan hänvisar till egna skrivningar. Typ.). Jag tycker att det viktiga är vad som står i Riktlinjerna.

Förutom mitt tillägg så har Gävle-delegationen fört fram ett tillägg i de punktsatser som avslutar varje kapitel. Med deras tillägg skulle pukten lyda så här (tillägget, om IPRED, i fetstil): ”Värna integriteten. FRA-lagen och IPRED-lagen tillkom för snabbt och oreflekterat, och har allvarliga brister när det gäller grundläggande krav på rättssäkerhet, integritetsskydd och proportionalitet. Vi vill att en parlamentarisk utredning börjar om från början med frågorna – i bättre dialog med medborgarna. Vi vill se en bättre balans i det regelverk som nu är på plats till skydd för upphovsrätten. Lagarna måste följas upp av en oberoende granskare. Därför föreslår vi en Integritetsombudsman.”

Med några små förändringar skulle Jobbkongressen alltså tydligt kunna markera att Socialdemokratin står på ”den lilla människans sida” både gentemot staten och storföretagen. Det vore välkommet.

Mer om dessa frågor på nätverket Sossar mot Storebrors hemsida. Jag har skrivit mer här.

Aldrig har Siwert Öholm varit roligare

Tony Johansson (”I skuggan av Bobigol”) påminde om det klassiska 80-talsklippet från Svar Direkt när moralens riddare Siwert Öholm ställde hårdrocken till svars. Efter Siwerts moralpanik gick svallvågorna höga (skulle kunna skriva lååångt om de bisarra reaktionerna från vuxenvärlden i Karlskoga när W.A.S.P. kom på besök strax efter det). Då vägde yttrandefrihet och integritet ganska lätt (hårdrockströjor förbjöds och fejkade hårdrockstexter skapades för att visa hur otäckt det var). Men nu ska jag inte skriva långt om det (en kortversion finns här), sätt dig nu stadigt och andas djupt. Sedan tittar du på Svar Direkt från 80-talet (redigerat av Filip och Fredrik i 100 höjdare). Missa absolut inte dikten på slutet!

Har Örebro inte råd med ett Ronnie Peterson-museum?

Idag berättade NA att Ronnie Peterson-museet i Örebro läggs ner. Det är så otroligt trist. Att ett museum som berättar om en av de mest kända örebroarna genom tiderna inte ska kunna finansiera några hundratusen i hyra per år är ju egentligen märkligt. Och är inte 14 000 besökare sedan starten rätt imponerande? Särskilt med tanke på att museet inte haft särskilt mycket pengar för marknadsföring. (Här finns mer om skapandet av Ronnie Peterson-museet.)

Om jag räknar rätt har Ronnie Peterson-museet haft cirka 28 besökare per dag under den tid det funnits. Det är ju i sig inte så imponerande, men jämfört med att det är 520 personer per dag som besöker Örebro Läns största museum (Länsmuseet) så kanske det inte är så dåligt? Och jämfört med de 15 per dag som besöker Tullmuseum i Stockholm eller de 17 som besöker Idrottsmuseet i Göteborg. Eller jämfört med de 10 per dag som besöker Jussi Björlingsmuseet i Borlänge. Tror inte att Borlänge skulle överväga att ge upp ett museum för traktens store son (efter Hives-killarna, alltså…). Och de betalar med största säkerhet mer för det museet än de 0 kronor som Örebro kommun betalar för Ronnie Peterson-museet. För övrigt får samtliga andra här uppräknade museer mer i bidrag än Ronnie Peterson-museet. (Läs mer i Kulturrådets statistik här!)

Jag tycker att det är trist och lite pinsamt. Ronnie Peterson är en av de mest kända örebroarna någonsin och för en värld av motorintresserade är han en legend. Men i Örebro tycks vi inte bry oss (själv har jag fortfarande inte blivit medlem i museiföreningen, vilket är pinsamt). Jag tycker att det borde vara möjligt att rädda museet. Antingen genom att ge ett mindre kommunalt bidrag eller genom att helt enkelt flytta museet till andra lokaler. Är det verkligen helt omöjligt att göra en permanent utställning i länsmuseet?

För mig är historien bakom museet en källa till stolthet: En privatperson, Hans-Ola Ahlén (Stockholm) skrev till Örebro kommun och undrade varför Örebro inte hade något museum tillägnat en av Örebros mest kända profiler någonsin och vi i Kultur- och medborgarnämnden (där jag då var ordförande) valde att ta upp frågan och bjuda in allmänheten till en diskussion. Och detta engagemang ledde fram till att museet blev verklighet (jag har skrivit om det tidigare här). Att bristande engagemang från oss andra så snart fällde museet är lika trist som skapandet var fantastiskt. Men än ger jag inte upp. Nog måste det väl gå att rädda museet?

Det minsta man kan göra är ju nuförtiden att starta en Facebook-grupp. Så nu har jag gjort det

Ägande skyddar inte mot rovdrift

[CENSURERAD 091109) I år fick Elinor Ostrom ekonomipriset till Alfred Nobels minne. Det är ju inte första gången man kan glädja sig åt ett ekonomipris, 1998 kunde man glädja sig åt Amartya Sen, förra året Paul Krugman. Min bild var att det där priset alltid gick till högerliberaler (Friedman, Hayek, Becker mfl) men när jag kollar listan inser jag att det kanske inte är riktigt så enkelt. Även ekonomipriset präglas självklart av trender, politik och vad som anses vara korrekt (precis som Fredspriset, Obama någon?).

Men hur som helst var Elinor Ostrom intressant som pristagare. Hennes forskning ifrågasätter uppfattningen om att gemensam egendom ofta missköts och att privatisering är nödvändig för att någon ska ta ansvar för exempelvis fiskebestånd, betesmarker, skogar, sjöar och vattentäkter.

DN redogör för hennes forskning: ”Bland annat har hon sett hur konflikter har gjort att brukarna utvecklat sofistikerade mekanismer för beslutsfattande och efterlevnad av regler. Ostroms studier visar vad som utmärker framgångsrika brukarföreningar.”…”Enligt visa källor har hennes viktigaste insats varit inom miljöområdet. Hon är skeptisk till både statlig kontroll och privata initiativ. Istället har hon betonat att förändringen måste växa fram inifrån själva verksamheten.”

Jag tänker på det där när jag läser senaste numret av Filter (Sveriges bästa magasin – prenumerera nu!). I en lång artikel skriver Fredrik Laurin om utfiskningen av haven. Det är en artikel som gör en både förbannad och uppgiven: ”Två av världens främsta fiskeforskare konstaterade för sex år sedan att nio av tio fiskar över 50 centimeter var borta.” Rovfiskare bryter mot regler och allmänt hyfs och de tvekar inte att använda alla möjliga tricks för att komma runt internationella överenskommelser och lagar. Laurin berättar historien om hur islänningarna på 70-talet startade det så kallade Torskkriget genom att skapa en större ekonomisk zon runt ön för att slippa andra länders fiskeflottors utfiskning. Steg för steg utökades systemet så att FN 1982 bestämde att den som ska in på andras fiskevatten först måste komma överens om det med respektive land.

Detta innebar nu inte mindre utfiskning, tvärtom så skapade det bara en ny världsmarknad för handel med fiskerätter och kombinerat med ett närmast laglöst tillstånd när det gäller registrering av fartyg (utflaggning till exempel). Och mitt i denna rovdrift på naturens rikedomar finns ett gäng XXXXX svenskar. XXXX  XXXXXXXX, miljonär bosatt i Helsingborg, verkar vara en av de mest XXXX.

Nu har inte jag studerat Ostroms forskning. Men exemplet med utfiskningen av världshaven talar för hennes misstro till såväl privatisering som statlig kontroll. Vad som skulle kunna utgöra motvikt mot internationella roffarligor är inte helt lätt att veta, Ostroms forskning verkar ju faktiskt mest vara tillämpbar på lokalplanet.

Men en sak är uppenbar: att privatisera gemensamma tillgångar är inte en garant mot rovdrift och förstörelse. Vad som däremot är bevisat effektivt är vanlig ”name and shame”-strategi. Därför upprepar jag gärna XXXX XXXXXXXX namn.

Idag är dock temat klimatförändringar (Blog Action Day, torsdag 15 oktober) och det är ju ett område som har allt att göra både med frågan om personligt ansvar (som alltså XXXX XXXXXXXX och kumpaner låter bli att ta) och med frågan om vad äganderätt och marknadskrafter kan åstadkomma.

Debatten om ekonomiska styrmedel som metod för att komma till rätta med klimatförändringarna är visserligen inte så stormig nu för tiden, Naturskyddsföreningen säljer ju till exempel utsläppsrätter – som komplement till det andra påverkansarbetet.  Men i sak finns självklart kloka principiella invändningar mot hela idén (Lars Bjurström har skrivit då och då om det, här i ett inlägg från 2007). Men jag är rätt pragmatisk så jag har sedan många år accepterat att utsläppshandel och ekonomiska styrmedel är effektiva verktyg för att minska klimatförändringarna.

Utsläppshandel är nämligen, trots de principiella invändningarna, ett listigt sätt att ”lura” marknaden på rätt väg. När man väl infört utsläppsrätterna kommer det vara svårt att vända på inriktningen: för varje gång kommer utsläppen att minska och det är god ekonomi att minska utsläppen ytterligare (då kan man sälja det som ”blir över”). Och nästa gång kommer taket att sänkas och färre utsläppsrätter finnas på marknaden. Och så vidare. George Lakoff skulle nog hålla med om att det där är ett praktexempel på ett ”slippery slope-initiative” som kan ge resultat.

För problemet med globala frågor är ju att principer som är tillämpbara på lokalplanet, där man känner och litar på varandra, inte alltid är tillämpbara på internationell nivå. Så länge klyftorna är gigantiska i världen kommer enskilda länder att ta chansen att sälja ut sina naturtillgångar – även om det leder till miljöproblem och rovdrift (uranbrytning och handel med  fiskerätter är bara två exempel). Och vad är deras alternativ?

Men roffarna kan vi sätta åt – och ansvaret för att hänga ut svenska roffare faller tungt på svenskarna. Och ansvaret för att peka finger åt XXXX XXXXXXX faller tungt på Helsingborgs-borna. Men eftersom vi behöver hitta lite effektivare styrmedel än ”name and shame” så kanske jag helt enkelt får läsa lite av Ostroms forskning. Vem vet: hon kanske har löst det också? I så fall borde hon få fredspriset nästa år…

Idag var det Blog Action Day, i år på temat klimatförändringar. Det här var mitt bidrag, men du kan bidra mycket mer själv: läs mer här!

När ”ryggradslös” är en komplimang

Idag kommer riksdagen, om inget under sker, rösta igenom FRA-lagen som ger staten rätt att massavlyssna människor. Med FRA-lagen är Storebrorsamhället här på ett sätt som Orwell inte ens hade vågat drömma om (Nisha Besara skriver klokt på Dagens Arena). Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet kommer att rösta nej till lagen och om några borgerliga ledamöter gjorde det skulle de (i alla fall tillfälligt) stoppa FRA-lagen. Men det gör de inte. En del av de där borgerliga ledamöterna har tidigare låtsats vara hjältar som försvarar integritet och mänskliga rättigheter. Men de har inrättat sig i ledet, hukar så där klädsamt under partipiskan och låtsas att de vunnit genom tillägg till lagen. De lurar självklart ingen. Men när det handlar om att rädda en vidrig, korkad och ogenomtänkt lag så kan orden – precis som i Orwells ”1984” få ny mening. I borgerligt nyspråk är tydligen ordet ”ryggradslös” menat som en komplimang.

En regering som vill övervaka folket (FRA-lagen klubbas på onsdag)

Det verkar, tyvärr, som om den moderatstyrda regeringen lyckats: när de nu – än en gång – piskar in de borgerliga ledamöterna i övervakningsfållan så verkar det passera utan vare sig bloggstormar, massiva demonstrationer eller ”olydnad” från enskilda ledamöter. Vi ska inte ge upp än, men det mesta tyder på att Reinfeldt, Tolgfors och de andra övervakningsivrarna får sin vilja igenom och att vi från 1 december har en lagstiftning som Orwells Storebror skulle drömt våta drömmar om. På onsdag vet vi.

Att protesterna inte är lika intensiva är inte så konstigt, utnötning fungerar ju i de flesta sammanhang. Märkligare är en del andra inspel i debatten: Tidningsutgivarna väljer att skriva brev till riksdagens ledamöter och varna för att efterforskningsförbudet i tryckfrihetsförordningen i praktiken sätts ur spel. Det har de ju rätt i. Så här skriver de: ”den som vänder sig till massmedierna [kan] mot sin vilja komma att få sin identitet röjd genom signalspaningen. Det betyder att efterforskningsförbudet i tryckfrihetsförordningen i praktiken sätts ur spel. Det hjälper då inte att avlyssningen i sådana fall skall avbrytas och att insamlade uppgifter förstöras. Det man en gång sett och hört kan inte raderas.”

Det är självklart bra att även TU agerar, men brevet avslutas rätt märkligt: ”Vi uppmanar därför dig som riksdagsledamot att – oavsett hur du tänker rösta nu på onsdag – ha ett fortsatt engagemang kring frågan om skyddet för meddelare och andra tystnadspliktiga grupper och aktivt verka för att det säkerställs. Meddelarskyddet får inte bli en illusion.”

Som om FRA-lagen bara är ett hot mot meddelarskyddet… Borde inte tidningsutgivarna i landet se lite större sammanhang: att FRA-lagen hotar mer än deras bransch? Fast till TUs försvar ska sägas att den fackliga organisationen för journalister (Journalistförbundet) helt tycks ha lagt ner sitt motstånd mot FRA-lagen… Förra gången var SJF mycket aktiva, men nu verkar de inget göra. Utmattning fungerar, som sagt. Men framtidens dom över Reinfeldt, Tolgfors och de andra kommer likväl falla tungt. Må så vara att de inte startade resan, men de ökade hastigheten nerför det sluttande planet. Övervakningssamhället är här nu. Känns det bra?

Sossar mot storebror fortsätter arbetet, kom med du också! Här finns fler inlägg jag skrivit om integritet.